- lost -
Det finns så mycket inom mig som jag hade behövt få ut i ord, jag vet bara inte var jag ska börja någonstans och hur jag ska kunna sätta ord på allt jag känner. Jag har alltid kunnat skriva, det har varit min grej att kunna uttrycka mig i både tal och skrift, men allting som drivit mig till den punkten jag nu är på i mitt liv har också orsakat sådan stress att jag börjar förlora mina ord. För mig är detta något så obeskrivligt frustrerande då jag alltid i slutändan åtminstone haft mina ord, mina uttryck, mitt tal, mitt skrivande.
Jag känner att när jag ens ska börja försöka förklara vad som pågår på insidan går jag vilse på vägen hundra gånger om. Jag trasslar in mig, , jag hamnar på sidospår, jag får inte sagt det jag vill ha sagt, jag får inte till den slagkraften i mina ord som behövs för att ens i närheten göra mina känlsor rättvisa. Och jag sitter där i slutet och bara suckar högt åt hur mycket jag har tappat, förlorat.
Jag har tappat fokus, jag klarar inte av att hålla min linje när jag ska uttrycka mig. Jag låter mig pratas omkull, jag låter mig vilseledas, jag tappar bort mig. Jag kan inte koncentrera mig längre, jag låter folk belysa saker som inte var meningen skulle belysas från början i det jag ville ha sagt. Jag kommer va mig, jag glömmer bort för stunden vad jag precis pratat om. Jag klarar inte av att hålla något i huvudet en längre stund för att ajg är så lättdistraherad och i min iver att inte glömma något glömmer jag mer än hälften.
Jag känner att jag jämt måste gå runt med huvudet på helspänn, med ögonen vidöppna. Jag får inte missa något och jag får inte låta mig distraheras - det blir om än mer viktigt när jag märker att jag så lätt tappar fokus. Min energi går åt och jag missar saker på vägen, känns det som. Jag hade behövt något annat att fokusera på, något som bygger upp mig istället för att bryta ner mig, me n jag har ingen ork, lust, kraft, energi eller intresse att hålla fokus på något annat.
Mycket inom mig känns vilande eller nästan dött. Jag har inte den där gnistan. Jag känner att jag knappt vågar säga det för att människor dömer väldigt lätt. Med automatik innebär det plötsligt att jag inte är tacksam för vad jag har. Men så är givetvis inte fallet. Jag har min underbara, fina, vackra son som är mitt allt och som jag skulle göra allt för. Jag älskar honom över allting annat och min högsta önskan som mamma är att alltid kunna ge honom den tryggheten, stabiliteten, kärleken och glädjen som han förtjänar. Med det sagt vill jag återgå till det jag pratade om från början, annars kommer jag bara snöa in på ett långrandigt ursäktande, förklarande och försvarande av mig själv som mamma och att jag trots att jag är mamma har rätt att må dåligt. Jag ska inte behöva försvara det så mycket. Jag mår dåligt men jag är fortfarande en bra mamma.
Men så är det ju så, att jag är egentligen så mycket mer än mamma. Det finns så många fler delar av mig och det är vissa av dessa delar som jag menar dör mer och mer för varje dag som går. Jag vet inte vilka delar det är och jag vet inte hur jag ska återuppliva dem igen. Jag vet inte direkt vad jag behöver mer specifikt heller utan vet bara i stora drag att jag behöver trygghet, stabilitet, kärlek och glädje.
Min ekonomi just nu är inte den mest stabila och väldigt begränsande. Jag är tacksam för hjälpen jag får men det är dränerande att behöva vända på varenda 50-öring och inte ha något över så jag kan handla lite mer till min son och kanske något till mig själv när jag väl har behov av det.
Min boendesituation är inte heller rolig. Jag har en superfin lägenhet på ett bra område där jag trivs men min fd flyttar in i huset snett mittemot och jag känner hans närvaro hängandes över mig hela tiden. Jag försöker skaka av mig det men det blir mer ohc mer påtagligt för mig att jag inte kan ha det så här. Hans egoism är också helt bortom mitt förstånd när jag ändå har förvarnat om att om han blir granne med mig så flyttar jag. Det pissade han på och bor nu där han bor vilket innebär att jag måste flytta. Jag vill inte behöva vara nervös när jag går ut över att han ser mig eller att vi råkar stöta på varandra. Jag vill inte ha honom i mitt liv mer än nödvändigt och ska inte behöva ha det heller.
När det gäller mina vänner så har jag några på avstånd men knappt någon i närheten. Jag tenderar att träffa på människor som i slutändan visar sig vara falska och hugger mig i ryggen. Jag orkar inte med mer av den skiten nu och likväl hände det senast för några dagar sedan och dessutom var det min bästa vän. Jag förstår inte vad det är med folk? Jag vill gärna träffa lite nya människor i andra umgängeskretsar med liknande värderingar och målsättningar men det är väldigt svårt. Jag har väl konstaterat att det först blir en större chans till det när jag väl börjar läsa vidare. Men då leder det in mig nästa problem..
..som är mitt självförtroende och min självsäkerhet. Jag känner själv att jag nog kanske sänder ut fel budskap till människor jag inte känner eftersom jag mår så dåligt som jag gör. Jag märker själv att jag blir nervös, skruvar på mig, får stirrig blick och åter igen; tappar fokus. Att jag är okoncentrerad när folk pratar till mig blir ju bara pinsamt. Det är så märkligt, jag kände det som att jag ändå hade kommit en bt på den vägen men nu känner jag att jag bara faller ner i ett evigt mörker och famlar efter något att klättra upp efter. Jag har inga marginaler eller svängrum och sviker någon mig så avskriver jag personen ganska omgående. Resten av människorna omkring mig som inte direkt sviker mig men som ändå inte riktigt finns där, de håller jag på distans.
Om jag ska analysera det utifrån vad jag skrivit nu så är det väl inte så jävla konstigt egentligen att jag mår som jag mår. Jag har alltid velat ha en familj, jag har alltid sett fram emot att vara gravid men hela den erfarenheten blev allt annat än jag drömt om. En annan människa, som egentligen borde vilja göra allt för mig, trampar på mig, spottar på mig, sparkar på mig. Gång på gång. Det tar aldrig slut. När jag var i 6:e månaden minns jag att jag var så otroligt ledsen och nere att jag faktiskt såg framför mig hur jag hoppade ut genom fönstret. Men jag fick inte prata om något av detta för honom med min barnmorska, för då skulle han sluta följa med dit sa han. I efterhand vet jag inte hur jag ens tog mig genom det, utan att få prata med någon. Jag kände mig så ensam.
När min son väl fötts efter en traumatisk förlossning dröjer det inte länge innan min fd börjar hetsa mig om att jag borde må bättre och att jag borde snabbt vänja mig vid tanken att vara utan min son. Det hade ju raka motsatta effekt, givetvis. Han lämnade oss när vår son var några veckor gammal eftersom HAN behövde en paus. Ingenting blev som det skulle efter det. Vi gick på familjerådgivning för att JAG fick igenom det men det gav inget hållbart i längden. Jag och min son åkte en vecka till Norge och vi fick sedan bo hos min mamma en vecka när vi kom hem eftersom min fd skulle LAN:a i vår lägenhet med en kompis. Rätt prioriteringar?
Jag fick slutligen nog när spiken i kistan blev att min fd's mamma och mormor betedde sig som skit mot mig på min sons dop. Utan anledning. Han hjälpte inte mig, tog inte mitt försvar och jag såg framför mig att detta är vad vår framtid är. Denna framtiden ville jag verkligen inte ha; jag vill att min son ska växa upp med massa kärlek och att man i en famil alltid finns där för varandra. Att föräldrarna älskar varandra villkorslöst och har ömsesidig respekt. Jag gjorde slut.
Jag känner att när jag ens ska börja försöka förklara vad som pågår på insidan går jag vilse på vägen hundra gånger om. Jag trasslar in mig, , jag hamnar på sidospår, jag får inte sagt det jag vill ha sagt, jag får inte till den slagkraften i mina ord som behövs för att ens i närheten göra mina känlsor rättvisa. Och jag sitter där i slutet och bara suckar högt åt hur mycket jag har tappat, förlorat.
Jag har tappat fokus, jag klarar inte av att hålla min linje när jag ska uttrycka mig. Jag låter mig pratas omkull, jag låter mig vilseledas, jag tappar bort mig. Jag kan inte koncentrera mig längre, jag låter folk belysa saker som inte var meningen skulle belysas från början i det jag ville ha sagt. Jag kommer va mig, jag glömmer bort för stunden vad jag precis pratat om. Jag klarar inte av att hålla något i huvudet en längre stund för att ajg är så lättdistraherad och i min iver att inte glömma något glömmer jag mer än hälften.
Jag känner att jag jämt måste gå runt med huvudet på helspänn, med ögonen vidöppna. Jag får inte missa något och jag får inte låta mig distraheras - det blir om än mer viktigt när jag märker att jag så lätt tappar fokus. Min energi går åt och jag missar saker på vägen, känns det som. Jag hade behövt något annat att fokusera på, något som bygger upp mig istället för att bryta ner mig, me n jag har ingen ork, lust, kraft, energi eller intresse att hålla fokus på något annat.
Mycket inom mig känns vilande eller nästan dött. Jag har inte den där gnistan. Jag känner att jag knappt vågar säga det för att människor dömer väldigt lätt. Med automatik innebär det plötsligt att jag inte är tacksam för vad jag har. Men så är givetvis inte fallet. Jag har min underbara, fina, vackra son som är mitt allt och som jag skulle göra allt för. Jag älskar honom över allting annat och min högsta önskan som mamma är att alltid kunna ge honom den tryggheten, stabiliteten, kärleken och glädjen som han förtjänar. Med det sagt vill jag återgå till det jag pratade om från början, annars kommer jag bara snöa in på ett långrandigt ursäktande, förklarande och försvarande av mig själv som mamma och att jag trots att jag är mamma har rätt att må dåligt. Jag ska inte behöva försvara det så mycket. Jag mår dåligt men jag är fortfarande en bra mamma.
Men så är det ju så, att jag är egentligen så mycket mer än mamma. Det finns så många fler delar av mig och det är vissa av dessa delar som jag menar dör mer och mer för varje dag som går. Jag vet inte vilka delar det är och jag vet inte hur jag ska återuppliva dem igen. Jag vet inte direkt vad jag behöver mer specifikt heller utan vet bara i stora drag att jag behöver trygghet, stabilitet, kärlek och glädje.
Min ekonomi just nu är inte den mest stabila och väldigt begränsande. Jag är tacksam för hjälpen jag får men det är dränerande att behöva vända på varenda 50-öring och inte ha något över så jag kan handla lite mer till min son och kanske något till mig själv när jag väl har behov av det.
Min boendesituation är inte heller rolig. Jag har en superfin lägenhet på ett bra område där jag trivs men min fd flyttar in i huset snett mittemot och jag känner hans närvaro hängandes över mig hela tiden. Jag försöker skaka av mig det men det blir mer ohc mer påtagligt för mig att jag inte kan ha det så här. Hans egoism är också helt bortom mitt förstånd när jag ändå har förvarnat om att om han blir granne med mig så flyttar jag. Det pissade han på och bor nu där han bor vilket innebär att jag måste flytta. Jag vill inte behöva vara nervös när jag går ut över att han ser mig eller att vi råkar stöta på varandra. Jag vill inte ha honom i mitt liv mer än nödvändigt och ska inte behöva ha det heller.
När det gäller mina vänner så har jag några på avstånd men knappt någon i närheten. Jag tenderar att träffa på människor som i slutändan visar sig vara falska och hugger mig i ryggen. Jag orkar inte med mer av den skiten nu och likväl hände det senast för några dagar sedan och dessutom var det min bästa vän. Jag förstår inte vad det är med folk? Jag vill gärna träffa lite nya människor i andra umgängeskretsar med liknande värderingar och målsättningar men det är väldigt svårt. Jag har väl konstaterat att det först blir en större chans till det när jag väl börjar läsa vidare. Men då leder det in mig nästa problem..
..som är mitt självförtroende och min självsäkerhet. Jag känner själv att jag nog kanske sänder ut fel budskap till människor jag inte känner eftersom jag mår så dåligt som jag gör. Jag märker själv att jag blir nervös, skruvar på mig, får stirrig blick och åter igen; tappar fokus. Att jag är okoncentrerad när folk pratar till mig blir ju bara pinsamt. Det är så märkligt, jag kände det som att jag ändå hade kommit en bt på den vägen men nu känner jag att jag bara faller ner i ett evigt mörker och famlar efter något att klättra upp efter. Jag har inga marginaler eller svängrum och sviker någon mig så avskriver jag personen ganska omgående. Resten av människorna omkring mig som inte direkt sviker mig men som ändå inte riktigt finns där, de håller jag på distans.
Om jag ska analysera det utifrån vad jag skrivit nu så är det väl inte så jävla konstigt egentligen att jag mår som jag mår. Jag har alltid velat ha en familj, jag har alltid sett fram emot att vara gravid men hela den erfarenheten blev allt annat än jag drömt om. En annan människa, som egentligen borde vilja göra allt för mig, trampar på mig, spottar på mig, sparkar på mig. Gång på gång. Det tar aldrig slut. När jag var i 6:e månaden minns jag att jag var så otroligt ledsen och nere att jag faktiskt såg framför mig hur jag hoppade ut genom fönstret. Men jag fick inte prata om något av detta för honom med min barnmorska, för då skulle han sluta följa med dit sa han. I efterhand vet jag inte hur jag ens tog mig genom det, utan att få prata med någon. Jag kände mig så ensam.
När min son väl fötts efter en traumatisk förlossning dröjer det inte länge innan min fd börjar hetsa mig om att jag borde må bättre och att jag borde snabbt vänja mig vid tanken att vara utan min son. Det hade ju raka motsatta effekt, givetvis. Han lämnade oss när vår son var några veckor gammal eftersom HAN behövde en paus. Ingenting blev som det skulle efter det. Vi gick på familjerådgivning för att JAG fick igenom det men det gav inget hållbart i längden. Jag och min son åkte en vecka till Norge och vi fick sedan bo hos min mamma en vecka när vi kom hem eftersom min fd skulle LAN:a i vår lägenhet med en kompis. Rätt prioriteringar?
Jag fick slutligen nog när spiken i kistan blev att min fd's mamma och mormor betedde sig som skit mot mig på min sons dop. Utan anledning. Han hjälpte inte mig, tog inte mitt försvar och jag såg framför mig att detta är vad vår framtid är. Denna framtiden ville jag verkligen inte ha; jag vill att min son ska växa upp med massa kärlek och att man i en famil alltid finns där för varandra. Att föräldrarna älskar varandra villkorslöst och har ömsesidig respekt. Jag gjorde slut.
